Profeten på Yttervägg
Måndag igen och tillbaka till jobbet.
Har ju jobbat på Smålandsvillan sedan snart ett år tillbaka som snickare. Ett jobb jag tar stor stolthet i och ett jobb som jag stormtrivs med.
Jag började min karriär på SMV på Kupa/Gavelspets, då mest med fasadsnickerier, som fönstersättning, foder och gips. Jag kom verkligen in i ett ashärligt gäng. De flesta på den stationen är unga, Berg är äldst med sina stadiga 38 år. Som sagt varje dag vart hur rolig som helst med det gänget.
Så nu, innan jul, vart jag placerad på en ny station. Yttervägg. Vår produktionschef smekte verkligen till orden när han berättade att "Han minsann hade hört mycket gott om mig, och att hade sett min arbetsvilja och höga moral" och att han ville att jag skulle "styra upp fodersättningen på yttervägg med mitt kunnande". Efter ett sådant beröm sträcker man bara på sig och går stolt nedöver mot sin nya arbetsstation med hopp om att sätta sig i respekt med sitt "kunnande" och sin "Höga moral".
Efter ett tag tyckte jag mig känna vad det var han pratade om. Stationen var ett totalt kaos av skitsnack, oenigheter och ett jävligt taskigt karma. Jag kände att det var inte mina färdigheter som snickare som skulle behövas här, för snickra kan dom. Nä, snarare min erkänt stora sociala förmåga och någon som kanske log lite då och då och gav sin nästa en klapp på axeln.
Så efter jul när jag hade kommit in i mina uppgifter så pass att jag kunde slappna av började mitt korståg mot en lyckligare ytterväggslina. Jag har nu idag lyckats rätt bra med att sprida min glädje. Kristina, den notoriska surkärringen (Som finns på alla jobb) har idag börjat le och skratta igen. Jag kände ju henne sedan tidigare då jag växt upp som granne med henne. Därför tyckte jag mig kunna tackla henne bättre än de andra.
Poängen med denna historia är att allt detta med mitt glädjespridande inte gick upp för mig förrän förra veckan då Magnus nämner att "Det är mycket roligare här nu sedan du kom Per".
Och kanske är det så att allt blir så mycket lättare bara någon tar för vana att le och vara positiv inom gruppen. I det här fallet råkade det vara jag. Nästa gång någon annan....
Nä, nu blir det till att mickra lite pastagratäng och ladda upp inför en kväll fullspäckad med bröstpass på gymet och genralmys med min älskling!
Sköt om er, och glöm inte att fila fötterna då och då när ni duschar!
Har ju jobbat på Smålandsvillan sedan snart ett år tillbaka som snickare. Ett jobb jag tar stor stolthet i och ett jobb som jag stormtrivs med.
Jag började min karriär på SMV på Kupa/Gavelspets, då mest med fasadsnickerier, som fönstersättning, foder och gips. Jag kom verkligen in i ett ashärligt gäng. De flesta på den stationen är unga, Berg är äldst med sina stadiga 38 år. Som sagt varje dag vart hur rolig som helst med det gänget.
Så nu, innan jul, vart jag placerad på en ny station. Yttervägg. Vår produktionschef smekte verkligen till orden när han berättade att "Han minsann hade hört mycket gott om mig, och att hade sett min arbetsvilja och höga moral" och att han ville att jag skulle "styra upp fodersättningen på yttervägg med mitt kunnande". Efter ett sådant beröm sträcker man bara på sig och går stolt nedöver mot sin nya arbetsstation med hopp om att sätta sig i respekt med sitt "kunnande" och sin "Höga moral".
Efter ett tag tyckte jag mig känna vad det var han pratade om. Stationen var ett totalt kaos av skitsnack, oenigheter och ett jävligt taskigt karma. Jag kände att det var inte mina färdigheter som snickare som skulle behövas här, för snickra kan dom. Nä, snarare min erkänt stora sociala förmåga och någon som kanske log lite då och då och gav sin nästa en klapp på axeln.
Så efter jul när jag hade kommit in i mina uppgifter så pass att jag kunde slappna av började mitt korståg mot en lyckligare ytterväggslina. Jag har nu idag lyckats rätt bra med att sprida min glädje. Kristina, den notoriska surkärringen (Som finns på alla jobb) har idag börjat le och skratta igen. Jag kände ju henne sedan tidigare då jag växt upp som granne med henne. Därför tyckte jag mig kunna tackla henne bättre än de andra.
Poängen med denna historia är att allt detta med mitt glädjespridande inte gick upp för mig förrän förra veckan då Magnus nämner att "Det är mycket roligare här nu sedan du kom Per".
Och kanske är det så att allt blir så mycket lättare bara någon tar för vana att le och vara positiv inom gruppen. I det här fallet råkade det vara jag. Nästa gång någon annan....
Nä, nu blir det till att mickra lite pastagratäng och ladda upp inför en kväll fullspäckad med bröstpass på gymet och genralmys med min älskling!
Sköt om er, och glöm inte att fila fötterna då och då när ni duschar!
Kommentarer
Postat av: Medina
Hej vännen!
Vad kul att det går bra och du gör bra ifrån dig..
Man har alltid skoj när du är i närheten, de vet du..
puss o kram
/M
Trackback